När freden var nära

För 20 år sedan var fredssamtalen mellan palestinier och israeler mycket intensiva. Och vi som fick bevittna mötet mellan Arafat, Peres och Rabin när de som fredspristagare bjöds på officiell middag av Ingvar Carlsson på Nationalmuseum, tyckte att allt verkade klappat och klart. På bilden ses den israeliske förhandlaren och Arafat med armarna om varandra och det var tydligt att det fanns en varm kemi mellan Arafat och Peres. Det var fantastiskt att se hur de och deras team i timmar satt tillsammans, palestinier och israeler och pratade med huvudena ihop! Där fick inga bilder tas, men jag har det för alltid på näthinnan, att de satt där och utstrålade glädje och hoppfullhet i ett rum på Nationalmuseum fyllt av Goyas krigsetsningar! Vid middagen satt Peres och Arafat under tavlan med Karl XII:s likfärd (!) och skrattade mycket och klappade varandra på ryggarna ideligen. Det verkade vara så nära. Men då fanns det ingen Netanyahu med i bilden. (Foto.Jesper ur mitt fotoalbum)
Ett PS: Man fick förstås inte gå in i det där rummet, men jag minns att Jan Eliasson kom och sa "Följ med så ska du få se nåt fantastiskt!" Och så gläntade han på en stor dörr så att vi kunde kika in. "Är det inte vackert?" viskade han. Och jag såg att han hade tårar i ögonen. Det hade jag också.

MöJLIGA U-BÅTAR Jag häpnar över medias massiva bevakning av "kanske en u-båt". Eller bevakning. De är ett enda talrör för vad talesmän för Försvaret, Polisen, Politiker matar dem med. Det är beklämmande. Journalisters uppgift är att kritiskt granska uppgifter från dessa håll, undersöka dem, ha en hållning gentemot dem. Ingen privat hållning, men en seriös, som ställer de besvärliga frågorna, ställer makthavare mot väggen. Journalister ska vara i allmänhetens tjänst. Men det kräver stora kunskaper, som många journalister inte har. Även massmedia tar in tillfälliga medarbetare från bemanningsföretag, som inte har en aning om reglerna hos det företag de råkar hamna på.De behöver inte ens tala eller skriva korrekt svenska. Många har inte heller särskilt lång erfarenhet. Unga, lätt skakiga nybörjare betros med uppgiften att lämna korrekt information till allmänheten. Det är en skrämmande utveckling. Var finns en Jolo, en Torsten Ehrenmark, eller för den delen en Bosse Holmström eller Gary Engman? Jag har sett båda på nära håll och de lämnade aldrig något åt slumpen. Dom krävde stenhård research av sina medarbetare och läste själva in sig på ämnet så att det satt som berget. Självklart. Man kan inte dra alla över en kam, men jag brukar tänka att vi har den tredje statsmakt vi förtjänar. Och om nån tycker nåt annat kan vi gärna föra en diskussion här. Välkomna med synpunkter!

Nu är jag tillbaka efter ett långt uppehåll. Det finns mycket som jag vill berätta om från mitt yrkesliv som utrikesreporter (och annat där jag sett de stora elefanterna dansa). Jag vill börja med bilden här ovan. Den är tagen av min make och jag äger den. Vi rider på dromedarer i den röda öknen Wadi Rum i Jordanien. Där red också Lawrence of Arabia när engelsmännen grundlurade araberna, då kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike i hemlighet hade delat upp området mellan sig. Underrättelseofficeren Lawrence tog avstånd från de brittiska trupperna och ställde sig på arabernas sida. Han talade arabiska och leddes själv de väpnade attackerna mot britternas intressen Den berömda filmen Lawrence of Arabia handlar om slaget om den strategiska staden Akaba. Engelsmännen var säkra på att de gjort den onåbar från havet, men Lawrence tog då på sig det i princip omöjliga uppdraget att leda sina styrkor rakt igenom den stora,heta öknen och inta Akaba från land. Se filmen! Den är ett lysande historiskt dokument!